Ett intressant etiskt tema när det gäller människans evolution är utrotning. Jag har redan tidigare i bloggen berört detta ämne i denna text om Neandertalare.

För ca 60 000 år sedan fanns ett antal mänskliga arter: Homo sapiens, Neandertalare, Denisovamänniskor och Homo floresiensis. Den enda av dessa arter som idag inte är utdöd är Homo sapiens… vilken tur att vi är vid liv?! Nja, tur handlar det inte om. Snarare är det så att Homo sapiens med största sannolikhet var en bidragande orsak till utrotningen de andra människoarterna, även om vi inte har några bevis för hur detta skedde. I exemplet Homo floresiensis vet man att Homo sapiens fanns på ön Flores runt ca 46 000 år och att före och runt denna tid försvann även djur från ön såsom en stor stork och en mindre elefant. Samma mönster finns på många öar eller kontinenter dit Homo sapiens spred sig: Australien, Magadaskar, Amerika hade alla ett annorlunda djurliv innan Homo sapiens kom dit och intog rollen som toppredator och började jaga konkurrenter och föda. Eftersom dessa djur tidigare inte var vana vid människor (det här är platser där det ofta inte funnits Homo erectus eller andra tidiga människoarter) var de ofta enkla byten för de nyanlända. Bilden nedan visar just hur stora däggdjur har drastiskt minskat i antal när Homo sapiens har anlänt till kontinenten. Så varför skulle det vara annorlunda med andra människoarter/populationer?

Utrotningen av djur är inget som det direkt talas om på museer mer än som en naturlig konsekvens eller som en påverkan. Kanske till och med används beundran i tonen över hur framgångsrika människornas nya redskap, båtar och jaktredskap var. Hur ska vi då hantera utrotning av andra människoarter? Var det enbart en effekt av konkurrens och tävlan om resurser där den anpassningsbara människan vann? Vi vet att människan i sin senare historia har genomfört otroligt grymma handlingar, så varför skulle inte det kunnat skett tidigare? Vi kan tänka oss en stam tidiga Homo sapiens som tagit sig över havet till en ny plats för att skapa ett nytt liv, men så finns där redan människor fast av ett annat slag. Idag skapar migration stora konflikter mellan grupper, så hur var det inte förr? Då fanns ju inte ens Google Translate. Å andra sidan kan vi inte veta vilka filosofiska resonemang som pågick inom människor då. Om den andra gruppen inte utgjorde något direkt hot, eller konkurrens om föda så kanske det inte var något problem. Om de dessutom kunnat handla med varandra eller samarbeta på något sätt var det säkert en stor bonus för alla parter. Så var det dock inte alltid. Snarare såg de nog främst spår av andra gruppers tidigare boplatser och oftast höll man sig på avstånd om man kunde. Men när man inte kunde, eller om konkurrens om resurser uppstod, så är det troligt att Homo sapiens dödade sina motståndare.

Klart är i alla fall att ett flertal människoarter försvann under den tidsperiod då Homo sapiens ökade som mest och spred sig över jordens alla beboliga hörn. I vissa fall finns det en ”leaky replacement” som Svante Pääbo kallar det, det vill säga att de hade samlag och beblandades genetiskt, även om den dominerande arten som tog över var Homo sapiens. Detta skedde upprepade gånger under historiens gång (väntar med spänning på forskning som beräknat hur frekvent detta beteende var). På ett sätt är därför varken Neandertalarna eller Denisovamänniskorna utdöda, utan de lever kvar som DNA inom arten Homo sapiens. Kanske kan man säga att Homo sapiens är den behållare eller det subjekt som bär resterna av vårt mosaiska förflutna. Det är mer tveksamt att vi skulle ha beblandat oss med Homo floresiensis eftersom de var betydligt mer olika oss. Släktträdsmässigt skiljde de sig från vår linje betydligt tidigare; antingen är de Homo erectus eller till och med Australopithecus (dvs. inte ens del av Homo-familjen). De var enbart en meter långa och såg annorlunda ut än oss – det är inte heller ens säkert att vi skulle få fertil avkomma. Med neandertalarna var det problem att få fertil avkomma mellan manliga neandertalare och kvinnliga Homo sapiens.

Även om Neandertalare lever kvar inne i vårt DNA är de utdöda som separat art/population. Denna situation försöker man diskutera på Musée de L’Homme i Paris. Man låter helt sonika två skallar – en Homo sapiens och en Neandertalare – prata eller bråka skämtsamt med varandra om att Homo sapiens tog över Europa så att Neandertalarna dog ut. Efter den korta dialogen tar en forskare över mikrofonen och förklarar krasst skillnaden mellan de två arterna/populationernas skallform. Det är högst osannolikt att prata om detta på liknande sätt om andra människogrupper såsom Australiska aboriginer eller andra grupper som har idag nu levande ättlingar. Prolemet är också att vi inte har bevis för att det verkligen skedde en aktiv utrotning – ett folkmord (?). Vi kan se sambandet mellan dessa tre arters död och Homo sapiens spridning, men vi har inga bevis för skeendet. En parallell kan dras till icke-mänskliga arter där vi kan se att människan under flera hundra år inte bara har påverkat dess populationer utan även utrotat ett större antal arter såsom mammutar och sabeltandade tigrar. Elisabeth Kolbert har i prisbelönta boken The Sixth Extinction: An Unnatural History skrivit om människans nutida och dåtida utrotning av djur – och av Neandertalarna.

Om man kikar på denna fråga med släktträdsmetaforen så är det inte så vanligt att en linje helt enkelt dör ut utan extern påverkan. Det kan vara klimatförändringar eller en asteroid – eller människan. En gren kan också övergå till en annan gren. Till exempel Homo erectus i Afrika utvecklades (genom mosaik med olika populationer) till Homo sapiens. I fallet med vad som hände runt 60 000 år sedan ser vi bara minimalt genflöde – läckage – in i Homo sapiens. Det verkar mer troligt att Homo sapiens kom med all sin kraft och var genom dominans, uppfinningsrikedom och eventuellt rädsla eller grymhet eller trosuppfattning så dödades eller utkonkurrerades de andra människogrupperna.

När dog den sista Neandertalaren? Visste den om att den var sist?
Förmodligen inte.
Vila i frid.