Om det är något jag lärt mig av att läsa mycket populärvetenskap och journalistik om människans evolution, är det att rubrikerna ofta berättar en något annorlunda historia än artikeln. De använder ofta invanda mönster och modeller, även om dessa inte exakt representeras i artikeln. I en artikel om Red Deer People lyder rubriken ”Scientists stumped by prehistoric human whose face doesn’t fit”. Doesn’t fit? Passar inte. Red Deer Cave people hittades i en grotta i Kina och ser ut som en blandning av moderna människor och något annat. Datering visar att de levde i grottan så sent som 14 500 till 11 500 år sedan. Något DNA har ännu inte sekvenserats från dessa skelett, men när de resultaten anländer kommer de skaka om forskningsvärlden vad de än visar. Vad som beskrivs i rubriken är att dessa skelett inte passar in i vår bild av hur människan utvecklades. Artikeln berättar mer nyanserat om en studie och dess möjliga konsekvenser. Men vad är det rubriken menar inte passar? Hur är det möjligt att artefakterna inte passar? Det är väl snarare så att modellerna inte passar?

Att nya forskningsresultat stör rådande vetenskapliga ordning är en företeelse som återkommer ganska ofta. När kvarlämningarna från Homo floresiensis hittades försökte vissa forskare komma på en mängd olika förklaringsmodeller om vad det var för skelett. Kanske framför allt för att den ursprungliga dateringen gjordes till 12 000 år sedan, en uppgift som senare reviderats till att de levde 60-100 000 år sedan. Kritiken lät gälla att skeletten, som uppvisade endast 1,1 meter hög person, var att det egentligen var Homo sapiens fast med dvärgväxt, down syndrom, mikrocefali (förminskad hjärna), Larons syndrom (problem med tillväxthormon) eller någon annan sjukdom. Med andra ord så gick man först igenom alla möjliga förklaringsmodeller utifrån det man redan visst var möjligt. Den var tvungen att passa in i det forskarna trodde var sant. Först efter denna fas kunde man gå vidare och acceptera att detta var en unik art och sedan försöka kartlägga vad de egentligen var. Henry Gee skriver i The Accidental Species om turerna kring Homo floresiensis. Han menar att detta mönster kommer alltid upprepas när resultat framkommer som ifrågasätter det etablerade forskningsläget.

När forskningsteamet kring Lee Berger berättade om Homo naledi lämnade de bara ut informationen stegvis. Exempelvis hade de relativt tidigt en idé om att deras fynd var mycket yngre än vad som först antogs. Vad de ville säkerställa först var att alla skulle förstå att det fanns massor av skelett i en och samma grotta, att inget annat fanns där, att det var svårt att komma dit, och därmed också att Homo naledi av någon anledning lämnade sina döda här inne medvetet. De hade alltså inte alla råkat trilla ner i ett stup och var inte heller hitdragna av ett rovdjur. Dock var de inte mer rituellt begravda med några redskap, utsmyckningar eller liknande. Spekulationer gjorde gällande att på grund av den lilla hjärnan så måste de vara några miljoner år gamla. Forskningsgruppen genomförde ett större antal dateringar från oberoende forskningsinstitut och först då lämnade de uppgiften om att Homo naledi var inte mer än 200-300 000 år gamla, dvs. hade nästan levt ända in i Homo sapiens dagar. Detta var en uppgift som backades upp med så mycket forskning att den inte direkt ifrågasattes, dock så snurrade nu istället alla tidigare hypoteser runt. Hade inte Homo släktet utvecklats bortom en liten hjärna? Hur kunde någon med en liten hjärna begrava sina nära? Och så vidare. När dateringen och skeletten var så vetenskapligt förankrade var det istället direkt modellerna som var tvungna att passa.

Nästan varje år kommer nya forskningsresultat inom mänsklig evolution som omformar något i vad vi tidigare trott. Hur kommer det sig då att man har så många felaktiga hypoteser eller modeller att de ständigt måste revideras? Hur kan forskare och vetenskapsjournalister bli lika förvånade varje gång? Är det inte snarare så att vi någon gång måste inse att de modeller vi har är enormt bristfälliga och att kunskapen vi besitter är väldigt fragmentarisk. Detta är ett resonemang som även Clive Finlayson diskuterar i artikeln “Human evolution: From tree to braid”: “It seems that almost every other discovery in palaeoanthropology is reported as a surprise. I wonder when the penny will drop: when we have five pieces of a 5,000-piece jigsaw puzzle, every new bit that we add is likely to change the picture.” Just denna artikel är också ett annat exempel på när rubriken inte helt stämmer överens med artikeln. I detta fall är det dock istället så att rubriken har fångat en essens i artikeln och fört fram denna på ett mer slående sätt. Det är just denna artikel som John Hawks har hänvisat till när han började skriva om braided stream. Men Finlayson själv använder aldrig begreppet (i alla fall inte i denna artikel). Dock skriver han: ”Some time ago we replaced a linear view of our evolution by one represented by a branching tree. It is now time to replace it with that of an interwoven plexus of genetic lineages that branch out and fuse once again with the passage of time.” Denna position har rubriksättarna skickligt översatt till ”Human evolution: From tree to braid”. Jag har själv sedan lånat denna stil i olika sammanhang där jag även diskuterar March of Progress, t.ex. ett konferensbidrag som fick titeln ”From March and tree to stream: Complexity in models of human evolution”. Så det kan gå. Rubrikerna kan således ibland också passa bättre än brödtexten.