Fuji-san som metod

Fuji-san som metod

[Detta inlägg tillkom ursprungligen under min 5-månaders vistelse som gästlärare vid Soka University, Tokyo, Japan]

En av många målningar av Fuji-san

En av sakerna som är tydlig i Japan är hur mycket de älskar Mount Fuji. Det finns väldigt många berg i Japan men inget som Fuji-san. Vulkanberget står i ensam majestät på slätten några timmar sydväst om Tokyo. De mest kända avbildningarna av Fuji-san står konstnären Katsushika Hokusai för. Hokusai levde 1760-1849 och var närmast besatt av att måla och teckna. Hela tiden strävade han framåt för att utvecklas och det verkar som att han var mer intresserad av att lära sig, snarare än att prestera. Även mot slutet av sin livstid uttryckte han att om han bara hade fått leva fem år till hade han kunnat prestera något av minsta betydelse. Detta trots att han var och är en av Japans mest betydelsefulla konstnärer.

En av många målningar av Fuji-san

Sista helgen innan jag åkte hem från Japan i januari 2018 var jag på en utställning om Hokusai och Japonism på Western Art Museum i Tokyo. Efter att ha köat i 30 minuter och sedan trängts bland japaner som ville på nära håll granska inflytandet av Hokusai hos en rad västerländska konstnärer kom jag fram till målningarna med Fuji-san. Jag har sett dem förut avbildade och även på Hokusai-museum i Obuse i provinsen Nagano.  Men denna gång förstod jag något mer vad det innebär att hålla ett fokus på Fuji-san. Bilderna är till stor del olika versioner av färger, moln, solnedgångar osv, men också en mängd andra motiv. Människor som arbetar, promenerar, åker båt, natur av olika slag finns alla representerade i olika avbildningar av Fuji-san. Hokusais mest kända målning är annars den stora vågen och även denna är en avbildning av Fuji-san, fast berget syns bara som en liten detalj mellan vågorna.

En av många målningar av Fuji-san

När man låser en fokalpunkt uppstår mönster och historier runt denna. Det är först när man närstuderat berget eller fenomenet en lång stund som det nya uppstår. Journalistik har problemet i att man hela tiden snabbt ska avbilda ett fenomen innan man hastar vidare; bra journalistik har möjlilghet att hålla sig kvar och fortsätta fördjupa fenomenets sammanhang och relationer. Här försöker forskningen istället hålla sig fast för att hasta vidare. Om en fotograf idag skulle få uppdraget att fotografera en känd byggnad, säg den ofärdiga kyrkan i Barcelona, under en veckas tid skulle den nog fånga kyrkans färg, form och ljus. Om samma fotograf skulle få i uppdrag att fotografera kyrkan heltid under ett års tid skulle något annat uppstå. Relationer med invånare såsom mänskliga besökare, duvor, sol, detaljer, tårar, köer, turistbussar och stjärnhimmel.

En av många målningar av Fuji-san

En kvinna jag träffade på ett guest house på ön Zamami utanför Okinawa sa att för japaner måste man göra något minst 10 år innan man kan uppvisa något resultat av värde. Om man t.ex. börjar öva på ett nytt instrument så finns det en respekt för kunskapen i optimal hantering av instrumentet, snarare än i hur du själv hanterar det. Den japanska mannen som lärde sig måla i Excel sa att han skulle ge sitt målande 10 år för att åstadkomma något. Så det kanske stämmer med de där 10 åren. Poängen är att det ska löna sig att härda ut och fokusera.

En av många målningar av Fuji-san

För detta projekt, Unearthing the Human, har jag lärt mig att jag måste fortsätta fördjupa. Låta det ta tid, så länge jag fortsätter. Gör mer mer mer. Gräv där jag står fast från olika vinklar. Efter ett tag uppstår något bortom det som andra (de som inte ägnat detta två eller tio år) tar för givet. Jag ser mönster, begrepp, frågor som inte andra uppmärksammat. Med människans tidiga evolution som fokalpunkt kan resten av världen veckla ut sig från detta fenomen. Kanske är det inte så mycket unearthing som unfolding. Evolution betyder trots allt att veckla ut. Well, kanske är det så att om jag spenderar ytterligare tio år med att fördjupa detta projekt så kommer den optimala projekttiteln att uppenbara sig.

En av få målningar av Fuji-san där berget är i fokus

Att passa in – men i vad?

Om det är något jag lärt mig av att läsa mycket populärvetenskap och journalistik om människans evolution, är det att rubrikerna ofta berättar en något annorlunda historia än artikeln. De använder ofta invanda mönster och modeller, även om dessa inte exakt representeras i artikeln. I en artikel om Red Deer People lyder rubriken ”Scientists stumped by prehistoric human whose face doesn’t fit”. Doesn’t fit? Passar inte. Red Deer Cave people hittades i en grotta i Kina och ser ut som en blandning av moderna människor och något annat. Datering visar att de levde i grottan så sent som 14 500 till 11 500 år sedan. Något DNA har ännu inte sekvenserats från dessa skelett, men när de resultaten anländer kommer de skaka om forskningsvärlden vad de än visar. Vad som beskrivs i rubriken är att dessa skelett inte passar in i vår bild av hur människan utvecklades. Artikeln berättar mer nyanserat om en studie och dess möjliga konsekvenser. Men vad är det rubriken menar inte passar? Hur är det möjligt att artefakterna inte passar? Det är väl snarare så att modellerna inte passar?

Red Deer Cave People

Att nya forskningsresultat stör rådande vetenskapliga ordning är en företeelse som återkommer ganska ofta. När kvarlämningarna från Homo floresiensis hittades försökte vissa forskare komma på en mängd olika förklaringsmodeller om vad det var för skelett. Kanske framför allt för att den ursprungliga dateringen gjordes till 12 000 år sedan, en uppgift som senare reviderats till att de levde 60-100 000 år sedan. Kritiken lät gälla att skeletten, som uppvisade endast 1,1 meter hög person, var att det egentligen var Homo sapiens fast med dvärgväxt, down syndrom, mikrocefali (förminskad hjärna), Larons syndrom (problem med tillväxthormon) eller någon annan sjukdom. Med andra ord så gick man först igenom alla möjliga förklaringsmodeller utifrån det man redan visst var möjligt. Den var tvungen att passa in i det forskarna trodde var sant. Först efter denna fas kunde man gå vidare och acceptera att detta var en unik art och sedan försöka kartlägga vad de egentligen var. Henry Gee skriver i The Accidental Species om turerna kring Homo floresiensis. Han menar att detta mönster kommer alltid upprepas när resultat framkommer som ifrågasätter det etablerade forskningsläget.

När forskningsteamet kring Lee Berger berättade om Homo naledi lämnade de bara ut informationen stegvis. Exempelvis hade de relativt tidigt en idé om att deras fynd var mycket yngre än vad som först antogs. Vad de ville säkerställa först var att alla skulle förstå att det fanns massor av skelett i en och samma grotta, att inget annat fanns där, att det var svårt att komma dit, och därmed också att Homo naledi av någon anledning lämnade sina döda här inne medvetet. De hade alltså inte alla råkat trilla ner i ett stup och var inte heller hitdragna av ett rovdjur. Dock var de inte mer rituellt begravda med några redskap, utsmyckningar eller liknande. Spekulationer gjorde gällande att på grund av den lilla hjärnan så måste de vara några miljoner år gamla. Forskningsgruppen genomförde ett större antal dateringar från oberoende forskningsinstitut och först då lämnade de uppgiften om att Homo naledi var inte mer än 200-300 000 år gamla, dvs. hade nästan levt ända in i Homo sapiens dagar. Detta var en uppgift som backades upp med så mycket forskning att den inte direkt ifrågasattes, dock så snurrade nu istället alla tidigare hypoteser runt. Hade inte Homo släktet utvecklats bortom en liten hjärna? Hur kunde någon med en liten hjärna begrava sina nära? Och så vidare. När dateringen och skeletten var så vetenskapligt förankrade var det istället direkt modellerna som var tvungna att passa.

Nästan varje år kommer nya forskningsresultat inom mänsklig evolution som omformar något i vad vi tidigare trott. Hur kommer det sig då att man har så många felaktiga hypoteser eller modeller att de ständigt måste revideras? Hur kan forskare och vetenskapsjournalister bli lika förvånade varje gång? Är det inte snarare så att vi någon gång måste inse att de modeller vi har är enormt bristfälliga och att kunskapen vi besitter är väldigt fragmentarisk. Detta är ett resonemang som även Clive Finlayson diskuterar i artikeln “Human evolution: From tree to braid”: “It seems that almost every other discovery in palaeoanthropology is reported as a surprise. I wonder when the penny will drop: when we have five pieces of a 5,000-piece jigsaw puzzle, every new bit that we add is likely to change the picture.” Just denna artikel är också ett annat exempel på när rubriken inte helt stämmer överens med artikeln. I detta fall är det dock istället så att rubriken har fångat en essens i artikeln och fört fram denna på ett mer slående sätt. Det är just denna artikel som John Hawks har hänvisat till när han började skriva om braided stream. Men Finlayson själv använder aldrig begreppet (i alla fall inte i denna artikel). Dock skriver han: ”Some time ago we replaced a linear view of our evolution by one represented by a branching tree. It is now time to replace it with that of an interwoven plexus of genetic lineages that branch out and fuse once again with the passage of time.” Denna position har rubriksättarna skickligt översatt till ”Human evolution: From tree to braid”. Jag har själv sedan lånat denna stil i olika sammanhang där jag även diskuterar March of Progress, t.ex. ett konferensbidrag som fick titeln ”From March and tree to stream: Complexity in models of human evolution”. Så det kan gå. Rubrikerna kan således ibland också passa bättre än brödtexten.

Flätad flod

 

Utrotning

Ett intressant etiskt tema när det gäller människans evolution är utrotning. Jag har redan tidigare i bloggen berört detta ämne i denna text om Neandertalare.

För ca 60 000 år sedan fanns ett antal mänskliga arter: Homo sapiens, Neandertalare, Denisovamänniskor och Homo floresiensis. Den enda av dessa arter som idag inte är utdöd är Homo sapiens… vilken tur att vi är vid liv?! Nja, tur handlar det inte om. Snarare är det så att Homo sapiens med största sannolikhet var en bidragande orsak till utrotningen de andra människoarterna, även om vi inte har några bevis för hur detta skedde. I exemplet Homo floresiensis vet man att Homo sapiens fanns på ön Flores runt ca 46 000 år och att före och runt denna tid försvann även djur från ön såsom en stor stork och en mindre elefant. Samma mönster finns på många öar eller kontinenter dit Homo sapiens spred sig: Australien, Magadaskar, Amerika hade alla ett annorlunda djurliv innan Homo sapiens kom dit och intog rollen som toppredator och började jaga konkurrenter och föda. Eftersom dessa djur tidigare inte var vana vid människor (det här är platser där det ofta inte funnits Homo erectus eller andra tidiga människoarter) var de ofta enkla byten för de nyanlända. Bilden nedan visar just hur stora däggdjur har drastiskt minskat i antal när Homo sapiens har anlänt till kontinenten. Så varför skulle det vara annorlunda med andra människoarter/populationer?

Utrotningen av djur är inget som det direkt talas om på museer mer än som en naturlig konsekvens eller som en påverkan. Kanske till och med används beundran i tonen över hur framgångsrika människornas nya redskap, båtar och jaktredskap var. Hur ska vi då hantera utrotning av andra människoarter? Var det enbart en effekt av konkurrens och tävlan om resurser där den anpassningsbara människan vann? Vi vet att människan i sin senare historia har genomfört otroligt grymma handlingar, så varför skulle inte det kunnat skett tidigare? Vi kan tänka oss en stam tidiga Homo sapiens som tagit sig över havet till en ny plats för att skapa ett nytt liv, men så finns där redan människor fast av ett annat slag. Idag skapar migration stora konflikter mellan grupper, så hur var det inte förr? Då fanns ju inte ens Google Translate. Å andra sidan kan vi inte veta vilka filosofiska resonemang som pågick inom människor då. Om den andra gruppen inte utgjorde något direkt hot, eller konkurrens om föda så kanske det inte var något problem. Om de dessutom kunnat handla med varandra eller samarbeta på något sätt var det säkert en stor bonus för alla parter. Så var det dock inte alltid. Snarare såg de nog främst spår av andra gruppers tidigare boplatser och oftast höll man sig på avstånd om man kunde. Men när man inte kunde, eller om konkurrens om resurser uppstod, så är det troligt att Homo sapiens dödade sina motståndare.

Klart är i alla fall att ett flertal människoarter försvann under den tidsperiod då Homo sapiens ökade som mest och spred sig över jordens alla beboliga hörn. I vissa fall finns det en ”leaky replacement” som Svante Pääbo kallar det, det vill säga att de hade samlag och beblandades genetiskt, även om den dominerande arten som tog över var Homo sapiens. Detta skedde upprepade gånger under historiens gång (väntar med spänning på forskning som beräknat hur frekvent detta beteende var). På ett sätt är därför varken Neandertalarna eller Denisovamänniskorna utdöda, utan de lever kvar som DNA inom arten Homo sapiens. Kanske kan man säga att Homo sapiens är den behållare eller det subjekt som bär resterna av vårt mosaiska förflutna. Det är mer tveksamt att vi skulle ha beblandat oss med Homo floresiensis eftersom de var betydligt mer olika oss. Släktträdsmässigt skiljde de sig från vår linje betydligt tidigare; antingen är de Homo erectus eller till och med Australopithecus (dvs. inte ens del av Homo-familjen). De var enbart en meter långa och såg annorlunda ut än oss – det är inte heller ens säkert att vi skulle få fertil avkomma. Med neandertalarna var det problem att få fertil avkomma mellan manliga neandertalare och kvinnliga Homo sapiens.

Neandertalare och Homo sapiens på Musée de l’Homme

Även om Neandertalare lever kvar inne i vårt DNA är de utdöda som separat art/population. Denna situation försöker man diskutera på Musée de L’Homme i Paris. Man låter helt sonika två skallar – en Homo sapiens och en Neandertalare – prata eller bråka skämtsamt med varandra om att Homo sapiens tog över Europa så att Neandertalarna dog ut. Efter den korta dialogen tar en forskare över mikrofonen och förklarar krasst skillnaden mellan de två arterna/populationernas skallform. Det är högst osannolikt att prata om detta på liknande sätt om andra människogrupper såsom Australiska aboriginer eller andra grupper som har idag nu levande ättlingar. Prolemet är också att vi inte har bevis för att det verkligen skedde en aktiv utrotning – ett folkmord (?). Vi kan se sambandet mellan dessa tre arters död och Homo sapiens spridning, men vi har inga bevis för skeendet. En parallell kan dras till icke-mänskliga arter där vi kan se att människan under flera hundra år inte bara har påverkat dess populationer utan även utrotat ett större antal arter såsom mammutar och sabeltandade tigrar. Elisabeth Kolbert har i prisbelönta boken The Sixth Extinction: An Unnatural History skrivit om människans nutida och dåtida utrotning av djur – och av Neandertalarna.

Om man kikar på denna fråga med släktträdsmetaforen så är det inte så vanligt att en linje helt enkelt dör ut utan extern påverkan. Det kan vara klimatförändringar eller en asteroid – eller människan. En gren kan också övergå till en annan gren. Till exempel Homo erectus i Afrika utvecklades (genom mosaik med olika populationer) till Homo sapiens. I fallet med vad som hände runt 60 000 år sedan ser vi bara minimalt genflöde – läckage – in i Homo sapiens. Det verkar mer troligt att Homo sapiens kom med all sin kraft och var genom dominans, uppfinningsrikedom och eventuellt rädsla eller grymhet eller trosuppfattning så dödades eller utkonkurrerades de andra människogrupperna.

När dog den sista Neandertalaren? Visste den om att den var sist?
Förmodligen inte.
Vila i frid.

Tomrum

Tänk om vi varit gorillor. Så många statyer hade sett ut såhär då.

Det senaste året har jag besökt ett antal utställningar om människans tidiga historia runt om i världen. Jag kommer i ett flertal inlägg att behandla dessa besök, men utifrån olika teman. Ofta kommer dessa teman blandas ihop med tankar från de populärvetenskapliga böcker jag också läser i ämnet samt diverse vetenskapsteoretiska funderingar. Denna text ska handla om tomrum.

Tänk om vi varit gorillor.  När det gäller gorillornas evolutionära historia vet vi väldigt lite, då det nästan i stort sett helt saknas fossil av tidigare gorillor. Gorillor har nämligen rent historiskt sett vad man vet enbart bott i djungeln varför fossil inte bevarats då skeletten brutits ned av mikroorganismer. När det gäller människans evolution finns det fler fossil, framföra allt från människogrupper som bott i eller nära grottor. Från många tidsåldrar har vi hittat relativt få fossil, men ju närmare nutid vi kommer desto fler fossil hittar vi. Skeptikerna kallar detta för ”the missing link” mellan apa (vilket inte är de apor som finns idag utan en för-apa) och människa. Likaså från många geografiska regioner finns färre fossil pga klimatet har påverkat nedbrytningen av fossil. Men tänk om vi varit gorillor. Då hade vi inte haft några fossil från Homo afarensis, inte någon Lucy, inga andra Australopithecus, och inte heller någon Homo erectus att lägga vårt evolutionära pussel med. Genom att jämföra med Gorillan känner jag snarare en tacksamhet för materialet som finns, snarare än att jag bekymrar mig över det som inte finns.

Denna tanke om Gorillans avsaknad av fossil diskuteras i den eftertänksamma boken The Accidental Species: Misunderstandings of Human Evolution av Henry Gee. Gee är palaeontolog, evolutionsbiolog, vetenskapsjournalist och del av redaktionen på tidskriften Nature. Bland annat hanterade han artiklar kring den relativt nyligen funna Homo floresiensis och diskuterar detta i boken. Gee har en pragmatisk syn på kunskap och vetenskap och drar sig inte för att peka på osäkerheten och tomrummen i de evolutionära materialen. Detta har gjort att han blivit citerad av kreationister i USA, dock alltid med meningar tagna ur sitt sammanhang (vilket han får bemöta i senare böcker). Han menar att tomrum är naturliga helt enkelt för att vi aldrig kommer att hitta fossil från vartenda en av de miljontals människor som levt före oss, eller ens från varje generation. Säg att den mänskliga historien allt sedan separationen från övriga apor skedde (cirka sju miljoner år sedan) och att varje generation i genomsnitt är 20 år (förmodligen yngre tidigare) – det ger 350 000 generationer i rakt nedstigande led som vi behöver hitta bevis för. Vi hanterar alltså en mycket långa historia och som med alla sidolinjer, idag nu utdöda ”kusiner”, blir enormt mycket mer omfattande. Självklart kommer det därför att alltid finnas tomrum. Frågan är hur vi väljer att hantera dem.

På museum hanteras dessa tomrum på enklast möjliga sätt: med tystnad. Ibland ritas evolutionära fylogenetiska släktträd upp med linjer utmed vilka de olika arterna och grupperna placeras. Ibland enbart med namn, ibland med bild av en skalle och ibland med en reproduktion över hur denna förmänniska kan ha sett ut. Museum som inte har specialiserat sig på människans förhistoria har ofta denna linjära visualisering av sitt material. De mer specialiserade muséerna visar mer tomrum i sina utställningar. Det finns alltså en utveckling, men den är varken linjär eller helt ihållande. En bild som ofta används är den som är framtagen till Natural History Museum i London. Här arbetar bland annat Chris Stringer som är en av världens främsta auktoriteter inom området människans evolution. Hans bok The Origin of Our Species är mycket läsvärd men eftersom den kom ut år 2011 börjar jag längta efter en uppdaterad upplaga som även tar med den senaste forskningen. Denna bild grupperar olika fossil och riktar dem framåt i ett slags V eller pil. Vi kan jämföra med Musée de l’Homme i Paris som med sin vita estetik stiligt presenterar fynden på en tidslinje (fast rent grafiskt markerar strecken tidsperioder snarare än utvecklingen) men inte pekar ut släktskap utom när de är genetiskt säkerställda.

Bild hämtad från Natural History Museum Londons webbsida.

Bild från grafiska designbyrån Polygraphic som står bakom grafiken på Musée de L’Homme.

Vad som dock är signifikant är att det sällan förs någon dialog på museum. Ingen diskuterar tomrummen, utan de bara uppstår mellan de olika fossilen. Tomrummen hör dock till den arkeologiska fossil-centrerade typen av utställning. Se till exempel fossilskallarna i förgrunden på bilden från Parismuséet. Idag när mycket forskning om människans ursprung genomförs i DNA-laboratorium utmanas idén om den linjära tidsuppfattningen och att fossil från varje tidsålder måste finnas för att möjliggöra representation på museum. Istället finns spåren i vår genetik och slutsatser kan dras bakåt i tiden med hjälp av DNA från nu levande människor i kombination med DNA från fossil. På Musée de l’Homme i Paris kan man sätta sig i en slags fotoapparat som läser av din ansiktsform och sedan projicerar en bild av hur du skulle sett ut om du varit Neandertalare – större ögonbågar, mindre haka och så vidare.

Minskar tomrummet mellan oss och dem genom sådana installationer? Nja, kanske inte, men det leder kanske till eftertanke om skillnad eller inte skillnad. För är det något som utställningar annars inte gör, är det att inbjuda till sådan reflektion. Visst bjuder utställningar in till någon slags reflektion, men främst kring den humanistiska frågan om vad det innebär att vara människa och vilka steg som ledde fram till de kulturella varelser vi är idag. Till mycket mindre grad ställs frågor kring vilka betydelser vi egentligen lägger i gränsdragningarna människa/djur, natur/kultur, Homo sapiens/arkaiska människor och så vidare. Likaså kring vad tomrummen betyder. Hur tomrum kommer att presenteras framöver i museum vet jag inte, men allt eftersom genetiska analyser fyller på med nya släktskapsförhållanden kommer förmodligen vissa tomrum att fyllas. Samtidigt avslöjar DNA-analyser också tidigare okända fakta, såsom Denisovamänniskan. Vad man trodde var ett fingerben från en Neandertalare visade sig vara en helt ny art som vi inte har några direkta arkeologiska bevis för. Dock vet vi att de funnits i Asien eftersom de beblandat sig med de människor som nu lever i Polynesien och delar av Asien. Hur levde de? Nya tomrum uppstår.

Det är också denna syn på vetenskap och kunskap som Henry Gee förespråkar i sin bok. Föränderlig och i ständig utveckling. Bara för att kunskap innehåller tomrum och förändras, betyder det inte att den är falsk. Forskning kan vara binär i sin syn på sant och falskt endast när vad sant och falskt betyder kan komma att förändras. Hela vår vetenskapshistoria är fylld med intressanta hypoteser som förkastades under många år och inte togs på allvar förrän bevisen var överväldigande. Det har bland annat vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn visat. Det gäller i allra högsta grad även inom den evolutionära vetenskapen.

Tomrum existerar. De fylls igen och nya uppstår. Det hade varit intressant att se fler museum förhålla sig till detta ofrånkomliga faktum.

Populärkultur och humanism

Populärkulturella historiska berättelser är sällan sanna representationer av det förgångna utan ser på det genom en egen lins. Idéer som berättelsens skapare själv tycker är viktiga kommer ofta fram i en berättelse om dåtiden. Berättelser om människans tidiga evolution är inget undantag. Jag ska i denna text kort berätta om tre verk som alla tre delar ett liknande sekulärt humanistiskt idéstoff.

Först ut är en av mina favoritberättelser, nämligen den tecknade vuxenserien Hominids. Den finns online och även i bokform numera. Hominid är det ord som används för alla de olika människogrupper som befolkade denna planet innan homo sapiens tog över (visserligen genom beblandning) och blev den idag enda kvarlevande hominiden. Boken Hominids utspelar sig alltså på den tid då det fanns olika människotyper som levde parallellt med varandra. Hominids protagonister är en stam som lever uppe i träden i djungeln. De är sekulära, organiska, feministiska och ser inte sex som något skamligt. Kvinnorna täcker inte sina bröst. Andra människotyper som dyker upp är ofta skräckinjagande på olika sätt (grymma jättar och elaka root-dwellers). Snälla stammen möter en kille (se bild nedan) från deras fiende, bergsfolket, där man har en stark tro vilket gör att han har tydliga uppfattningar om saker och ting. Hans tro liknar till stor grad nutida konservativa religiösa. Istället för att skicka iväg honom tar de honom till sig för att försöka få honom att förstå att hans gud inte finns. Det högre syftet är att de olika stammarna ska kunna leva i fred – även om de egentligen bara tror att det är genom deras sekulärism som det går att leva i fred. Denna berättelse är mycket spännande och intressant. Samtidigt är den en slags predikan för ett nutida sekulärt, humanistiskt, feministiskt, upplyst ego som sätter sig över de icke-sekulära. Med andra ord en slags upplysningsberättelse med mer köttslig lust och girl power.

Hominids

Det andra exemplet ska jag bara berätta om i korthet. Det är filmen 10 000 BC som handlar om ett gäng mammutjägare som kommer att slåss mot en uppblåst påhittad gud som använder slavar för att bygga pyramider till gudens ära. Filmen blandar historiska data med fiktion i en ganska underhållande blandning som också innehåller mördar-fågel-skräcködlor i en djungel och afrikanska bönder. Nåja, filmens manlige huvudperson D’Leh dödar i alla fall guden med sitt svärd så alla kan bli fria och glada igen. Filmen hade kunnat göra ännu mer av olika evolutionära mysterier, men nu faller den tillbaka på det traditionella sekulära budskapet istället. Samma narrativ med religion som redskap för maktutövande känns igen till viss del från Mel Gibsons Apocalypto, fast den utspelar sig tusentals år senare.

10 000 BC

Mitt sista exempel är ett exempel som jag förmodligen kommer att återkomma till många gånger på denna blogg: Jean M Auels Earth’s Children romansvit där den första mest kända är Grottbjörnens folk. Ayla är bara liten flicka när hennes människoföräldrar dör. Hon irrar runt i ödemarken när en kvinna i klanfolket hittar henne. Klanfolket, grottbjörnens folk som de också kallas, är de vi idag kallar neandertalare. De uppfostrar henne och gör henne till en av dem. Det är långa, detaljerade men otroligt faktaspäckade böcker Auel har komponerat.

Eftersom jag pratade om köttslig lust ovan i Hominids så är det väl bäst att reda ut detta en gång för alla: nej, dessa böcker är inte tantsnusk. Inte för att det är fel på varken snusk eller tantsnusk, men faktum är att det inte alls är särskilt mycket sexskildringar. Grottbjörnens folk innehåller bara ett gäng sexuella övergrepp som bara är traumatiska och helt utan sex appeal. Och i bok två, Hästarnas dal är Ayla ensam i en dal i stort sett hela boken. Hennes blivande sexpartner Jondalar får vi också följa i boken och han har några erotiska träffar med olika kvinnor. Men mellan Ayla och Jondalar blir det inte sex förrän i slutet av bok två. I skrivande stund håller jag på att läsa bok tre, Mammutjägarna, och där är det en del sexskildringar, men med tanke på bokens 800 sidor och att boken skildrar allt i deras liv – inklusive hur de går på toaletten – så är det inte så stor del som går åt till sexet.

En figur som var inspiration till Auels beskrivning av tron av sexualitet som gåva av Modern

I alla fall, den idémässiga berättelsen som drivs är Aylas feministiska insikter om ojämlikheten hos Grottbjörnens folk, hennes egen kvinnliga självständighet i Hästarnas dal och det jämlika samhället hos Mammutjägarna. Den berättar en lycka inför att förstå hur bra ett samhälle fungerar när alla hjälper till efter egen förmåga och vilja, istället för efter fastlåsta könsroller. Detta budskap predikas fram väldigt tydligt. När Ayla lever själv i Hästarnas dal under två år blir berättelsen en slags Robinson Crusoe på speed (eller motsvarande ört på den tiden). Hon uppfinner hästridning, dragvagnar, jaktredskap, ett nytt sätt att göra eld, jaktmetoder, utvecklar mediciner, tämjer ett lejon, kommer på hur befruktning går till, med mera. Under två år ser vi ungefär 20 000 år i vanliga människornas utveckling swisha förbi. Nöden krävde ingen lag osv. Den sekulära delen är inte lika stark i berättelsen, men Ayla genomskådar i alla fall hur det går till när en deltagare av stammen ”dör” för de andra (de är alla upplärda i att ignorera den som ”dör”) och att det inte alls är magi utan social påverkan. Ayla som är upplärd medicinkvinna förstår också växternas roll i andeceremonier.

Var det inte såhär världen såg ut för 10 000 eller 40 000 år sedan då? Kanske, fast troligtvis inte. De idéer och ideal som syns i dessa berättelser ligger väldigt nära nutida västerländska idéer och ideal – eller snarare västerländska humanistiska sekulära individualistiska liberala ideal för att vara mer noga. Det finns andra filmgenrer som innehåller andra ideal. Jag såg några postapokalyptiska filmer nyligen som flera av dem bar på djupt kristna eller religiösa ideal, exempelvis Book of Eli och I Am Legend.

Det finns också berättelser från urbefolkningar om hur de betraktar eller betraktade världen och de liknar inte alls våra västerländska ideal. Visst var det inte frid och fröjd förr – det visar arkeologiska utgrävningar. Och visst har det säkert funnits konflikter som går ut på att vara mer eller mindre sekulära, mer eller mindre jämlika, mer eller mindre sexuellt moraliserande. Men berättelserna som finns påvisar snarare en annan slags sinnlighet eller närvaro till djur och natur. En annan slags humanism där det sekulära inte utesluter sinnlighet, ihopkoppling med naturen, samspel och ett ekologiskt tänkande kan man också finna i åtminstone två av berättelserna.

Ett exempel på detta finns mycket tydligt i Hominids – karaktärerna där är ju små hippies egentligen. När personen från bergsfolket förstår att den snälla stammen förstår så mycket om djungeln ifrågasätter han varför de inte använder denna kunskap till att kontrollera den. Då förklarar de att det inte fungerar så, utan att allt måste få leva i harmoni osv. En av de mer fängslande delarna i Hästarnas dal är de sekvenser då Ayla tar hand om ett föl (efter att ha jagat och ätit upp mamman…). Hon döper fölet till Winnie, matar det, de följer varandra hela tiden, de känner av varandras rädsla och trygghet. De växer upp tillsammans i grottan och blir varandras familj. Sedan börjar Ayla sitta på hästen och slutligen rider hon. Hela tiden med samma känslighet inför varandras kroppar, viljor och känslor. Även här motstår människan, Ayla, att gå in i en antropocentriskt kontrollerande roll, utan hon blir kvar som en bland de övriga jordlingarna. Jag uppfattar att det intressanta uppstår just i de sekvenser där Ayla går in i relation med natur och djur jämfört med de mellanmänskliga intrigerna. Här handlar det om en känslighet inför den andre, och djup kontakt. Kontakten är inte religiös, men ändå sinnlig och mer än vad någon kan ta på eller bekräfta genom rationella beskrivningar.

I denna text har jag bara skrivit om populärkulturella berättelser och inget om vad vetenskapen säger. Vissa saker kan vi klarlägga genom att se hur hominider förr beblandade sig, hur de dog och hur de levde. Men hur de tänkte, pratade eller gjorde är fortfarande svårt att beskriva. I väntan på detta, och kanske som inspiration till detta, kan vi använda oss av kulturen och dess fantasi.

Neandertalarna och vi

Vi kan grubbla över den moraliska skulden, även om den förhoppningsvis är preskriberad i dag. De [Neandertalarna] var ju en sorts människor, men ändå inte riktigt som vi. Är deras död att jämföra med att utrota en djurart? Eller snarare att betrakta som ett folkmord?

En fantastiskt fin bok om vårt tidiga ursprung är Karin Bojs ”Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren”. Citatet ovan kommer från denna bok (s. 65) och tar upp frågan om vad som hände när Neandertalarna dog ut. De finns ju kvar i visst mänskligt dna, precis som Denisova och några andra utdöda människogrupper. Vad som är intressant i detta citat är att det sätter fingret på frågan om vad Neandertalarna var, eller är. Om Neandertalarna inte var människor utan djur så handlar det om utrotning, men om de ska räknas som människor så begick de dåvarande homo sapiens ett folkmord. Här framkommer i all sin tydlighet frågan om separation mellan människa/djur då folkmord är ett juridiskt begrepp som framkommit efter andra världskriget för att förhindra att dåliga saker sker inom arten människa. Vad detta inte tar hänsyn till är vilka övergrepp och mord som arten människa utför på resten av planeten.

Gränsen går någonstans. Mellan utrotning och folkmord. Mellan människa och djur. Mellan värde och inte. Mellan dåtid och nutid. Mellan art och annan art. Dessa gränser är inte fasta, utan alltid tillfälligt upprättade för att vi ska kunna förklara handlingar och acceptera dem som logiska.

Bojs bok börjar med en sammanblandning av cro magnon (ett annat namn på tidiga homo sapiens) och neandertalare. Ja, alltså, de har sex. Sedan följer Bojs människans historia framför allt efter det att Neandertalarna försvunnit och endast homo sapiens fanns kvar i Europa. Denna blogg, och projektet Unearthing the Human i sin helhet, handlar mest om tiden då det fanns fler människolinjer än homo sapiens. Neandertalarna är bara en av dessa grupper, men är den mest kända. Som Bojs sa var de en slags människor, men inte riktigt som vi. Titta neandertalaren på bilden nedan in i ögonen för att försöka se på vilket sätt han är som du, och på vilket sätt du är som han.

Rekonstruktion av Neandertalare från Natural History Museum, London. Väl värt ett besök!